Ett livstecken

Hej alla läsare(de som jag har kvar)
Var ett tag sedan jag skrev här inne men jag har bara mått så dåligt. Jag skrev ju att jag tappade motivationen. Ja då försvann allt och jag ville bara gråta. Jag körde slut på mig själv. Jag gick in i väggen helt enkelt. Jag har fortfarande ingen motivation till någonting. Jag tycker allt är så förbaskat tråkigt och allt blir då negativt.
Jag håller fortfarande på med examensarbetet men gissa vad –  jag börjar se ljuset i tunneln. Idag har jag fixat och flyttat text som ska passa in  och så. Tyvärr måste jag opponera igen men jag hoppas att jag kan komma med i tillfälle 2 som är i mitten av juni men det bestämmer ju så klart examinatorn.
Imorgon ska jag titta igenom det och se vad mer jag kan skriva och sen skicka in till handledaren igen. Sen får vi väl se vad han säger om vad mer jag måste ändra  eller om det är klart att lägga fram för opponering.

Jag ser ljuset i tunneln att examensarbetet äntligen snart är klart.

Nästa vecka ska jag göra urvalsprov till medicinsk sekreterare och på grund av covid – 19 så görs det så klart digitalt. Jag ser fram emot det och så där lite i hemlighet så hoppas jag nog att jag faktiskt kommer in även om det kommer köras via distans. Jag vet att jag skulle tänkt på det innan men envis som jag är så fortsatte jag på universitetet istället för att söka in till denna utbildningen för några år sedan. Men det är lätt att vara efterklok och nu måste jag tyvärr erkänna att jag är besegrad. Jag kommer göra klart examensarbetet och sen får vi se vad framtiden utvisar om jag kommer in på utbildningen eller om jag faktiskt får något av jobben som jag har sökt. Jag tror – att om jag kommer ut på jobb så kommer jag förmodligen få tillbaka min motivation och få tillbaka mitt liv. När man söker jobb efter jobb men får inte längre komma på intervju (vet inte hur intervjuerna körs nu när covid – 19 går)man hör inte ens av dem att tack för att du ansökte men…

Nu är det drygt 15 skoldagar kvar för barnen. Izabella börjar mellanstadiet i höst och Xander börjar sista året på högstadiet. Galet. Och Max börjar i andra ring. Jisses.
Och nästa helg åker Izabella på hajk med scouterna i två dagar. Nu i helgen sov hon över hos en klasskompis för första gången så jag vet att hon kommer att klara att sova två nätter.


Jag avslutar detta inlägget med en bild på min finaste panter.
Han sitter och tittar på fåglarna som flyger utanför.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

1 kommentar

    • Maja S23 maj, 2020 kl. 09:40
    • Svara

    Jobbigt att tappa motivationen 🙁
    Kom igen nu! Sista rycket så är du klar sen

    Men gå in i väggen tror jag att du ingen aning om….
    När du väl varit där så vet du att du varit i väggen.
    Många som slänger sig m uttryck att de har en släng av ADHD , OCD eller nått annat

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.